York Artist Grade 1931, 2 500 kr.

vdsc_9614

Det var ett tag sedan jag hade en gammal silverräv, men nu finns det en hemma. Som så många lurar från mellankrigstiden kommer den i frostat silver med så kallad “gold wash” i klockan. Tid och händer har förstås gjort det frostade lite blankare och guldet har blekts i tvätten. Pärlemor i ventilbyglarnas stötdämpare lyxar till det hela ännu lite mer, en typisk detalj för gamla, amerikanska York, en firma som mig veterligt inte alls sysslade med att sponsra artister med gratis trumpeter mot att de sa att trumpeten är den bästa som finns, utan de tycks ha nöjt sig med att, tja, bara tillverka och sälja lurarna. Deras reklam (jag har ett par urklipp ur 20-talstidningar) går bara ut på att de står för ett förbaskat bra hantverk och suveräna instrument, utan någon som helst pseudoverifikation (och det ordet var det längesedan jag fick användning för).

(Kom förresten ihåg att klicka på bilden för fler bilder och en längre text.)

Därför finns det förstås inga gamla klipp på Youtube med York-trumpeter, så då nöjer vi oss med ett av de få klipp – en gammal älsklingslåt från rätt epok – mina trumpettrötta barn kan lyssna på utan giftiga kommentarer, eller jo, de frågar förstås varför inte jag spelar så där? Det är inspelningen, svarar jag. The Hot Sardines har för övrigt den goda smaken att sjunga på franska lite då och då. Gillas alltid!

Några York-toner, från kornettvarianten av firmans mest ikoniska trumpetmodell, kan man ändå få lyssna till i slutet av det här klippet.

Getzen Renaissance ung. 2000, 8 000 kr.

vdsc_9378

En ganska ung trumpet, för att vara det här stället, med kraftfull, symfonisk klang. Den enda trumpet jag provat, som verkligen håller samma stil är en några år äldre Canadian Brass-trumpet och det är ju inte konstigt eftersom Getzen tillverkade den också. De påminner verkligen om varandra, inte bara till det yttre utan också klangmässigt. Canadian Brass-trumpeten var förgylld så det är svårt att veta vad det var för metallblandning, men den hade många rördelar i nysilver och det har den här Renaissance-trumpeten också. Det brukar betyda power och bredd och så är det!

Naturligtvis musiklänkas därför lite Canadian Brass, men eftersom det ligger en sådan mängd klipp ute på Youtube med samma stycken spelade av olika konstellationer inom kvintetten – olika årgångar alltså – utan att medlemmarna eller årtalet är listade av den som lagt upp videon (alltså: lägger du upp saker på Youtube, snälla lista lite fakta!) så är det lite småklurigt att spika en version, som spelades in när gruppen var Getzen-artister. Därför blir det två lugna melodier och jag uppskattar framför allt det första stycket, Bernstein från operetten Candide. Det är ett verk jag aldrig hade hört talas om, men stycket nedan uppmuntrar absolut till vidare lyssning någon gång när man får två timmar över. Och det är precis min tolkning av Voltaires klassiska avsked – Il faut cultiver notre jardin – att det är en enkel, blygsam uppmaning om att den goda människan bör odla sitt sinne med det som är gott.

Lorenzo Sansone, sent 40-tal?, 3 000 kr.

vDSC_9510.jpg

En ny tillverkare! Det var ganska längesedan sist, som jag fick hem något helt nytt för mig. Här har vi i alla fall en Lorenzo Sansone New York, som jag tror tillverkades någon gång strax efter andra världskriget. Sansone var valthornist i många amerikanska symfoniorkestrar, men klicka på fotot för mer om det och fler bilder.

Att hitta någon som spelar på en Sansone-trumpet, det är ett väl svårt projekt, men den har en typisk Bach-stämbygel, så då kan man ta sig en titt på någon Bach-trumpetare. Det finns det ju gott om och en vars klang får mig att tänka på den här trumpeten är Bria Skonberg, som sjunger och spelar ungefär lika vackert. Klippet nedan värmde mig många vinterkvällar för några månader sedan.

Vega Standard SB4 20-tal, 2 500 kr.

vDSC_8705.jpg

Vad läggs upp nu då? Jo en Vega Standard, 20-tal, HOT! Typisk New England-modell, det vill säga smala rör och elegans framför volym och kraft. En som spelade på den här sortens trumpeter och dessutom fick betalt för det var Louis Prima. Det är svårt att hitta 30-talsklipp på honom, men det här från 1938 är riktigt trevligt och minsann blåser han inte i en Vega-trumpet!

King Tempo 1300 70-tal, 3 000 kr.

vDSC_8596.jpg

Nu har det blivit ett antal mellanklasslurar i rad här, men den här bör bli den sista på ett tag. “Den här”, är alltså en ganska modern King Tempo, antagligen tillverkad under mitten av 70-talet och precis som många andra lite halvgamla amerikanska trumpeter med nickel, nysilver eller koppar lite här och där, så är det alltså en trumpet som hamnar i det där stora spektrat mellan skolinstrument och fullblodslurar.

Får jag välja en King-artist att njuta av en sådan här kväll, så blir det svårt, men en som lirade på en King-trumpet under 70-talet var Dizzy Gillespie, naturligtvis specialtillverkad just för honom. Det här klippet från Monterey 1975 gillas!

Det är lördagskväll! Vi byter kontinent! Party!

Gillade ni den? Finns minst fem klipp till från samma skiva…

Trumpeten? Ett senare exemplar finns utställt på Smithsonian borta i Amerikat, men det är ju lite långt dit, så en bild på Dizzys King Silver Flair och en liten beskrivning finns här.

Holton Collegiate 1966, 1 500 kr.

vDSC_7967.jpg

För 50 år sedan spelade Holtons stora affischnamn in signaturmelodin till en i vissa kretsar kultförklarad TV-serie (Jonas M, lev väl och lycka till därnere, därhemma!). Mer trumpet kan man inte få!

För 50 år sedan tillverkades också den Holton Collegiate, som jag nu har fixat till en annons på. En bra skolmodell, med tät och behaglig klang!

Naturligtvis spelade Al Hirt inte på någon Collegiate, utan på en fransktillverkad Leblanc, som Holton marknadsförde i USA, och melodin han spelade in var förstås Green Hornet, Gröna Lyktan:

Al Hirt släppte fem singlar och tre hela album 1966! Lite blandad kvalitet, måste man säga. Bland annat skyndade han sig (eller skivbolaget) att släppa en cover på Yesterday, som ju Beatles släppte först augusti 65. Den behöver man inte lyssna på, men vill man höra hur han tacklade ballader på den tiden finns det mer behållning i den här versionen av Fly Me to the Moon: