Bach Stradivarius Model 37 1999, 14 000 kronor

dsc_0787

Ibland råkar man köpa på sig en lite vanligare trumpet också och det är förstås lika kul det. Bach 37:or är trevliga saker och de känns ju så där redigt rejäla och stabila. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till bildgalleriet.

De här annonserna sporrar mig till att leta ny musik och nya musiker jag inte lyssnat på förr och den här gången hittade jag något som fick min dyra hustru att komma och fråga både vad det var för något jag lyssnade på – det var ju så bra – och vad för instrument som spelades. Oroa er inte, det sista avser bara några passager i mitten av solot.

Luca Aquino är en italiensk trumpetare, som numera är Van Laar-artist med egen modell, men som fram tills för några år sedan konsekvent spelade på en gammal hederlig 37:a med härlig, varm klang. Inspirerad av Miles och Chet började han spela trumpet vid samma ålder som jag själv, dvs. som ung vuxen och har kanske därför en ganska egen stil, samtidigt begrundande och tillgänglig. Två låtar nedan, den undre från en skiva med The Doors-låtar och den första den Radiohead-låt som lockade fram min bättre hälft.

Yamaha YTR2320E 90-tal, 2 500 kronor

dsc_0488

Så, ett inbyte renat, klart och jag undrar om 2320E med E som i Europa verkligen innebär något annat än att trumpeten just sålts i Europa. Lite högre grundstämning? Något annat? Ingen verkar veta och Yamaha är inte pigga på att berätta. Nå, fler bilder och några fler ord nås med ett klick på denna bild.

Yamaha sitter ju med ett rejält gäng sponsrade “Artists” och en grupp sådana med E som i Europa är med i en den här reklamvideon. Grannpojken, Sandvikenbördige Patrik Skogh är en av dem, men grannpojke är förstås en rejäl överdrift. Sandviken är ändå några mil bort. Nå, den här sortens musik lyssnar man bara på om man är intresserad av trumpeter, men den är ändå förvånande mild – det hade lätt kunnat bli något betydligt mer otyglat. Att det faktiskt är njutbart, det får man ta som bevis på musikernas kompetens!

 

Conn 2B New World Symphony 1941, 6 000 kronor

dsc_0512

En krigs-Conn, eller egentligen en förkrigs-krigs-Conn. Conn ställde förstås om till krigsproduktion liksom de andra amerikanska instrumenttillverkarna under andra världskriget, men det borde ha varit strax efter att den här trumpeten tillverkades, första året efter dess återintroduktion. Japp, det är lite skillnad på en 2B från 20-talet och dessa från 40-talet. Lite mer om det kan ni läsa i själva annonsen, klicka bara på bilden för den och fler bilder.

Den ursprungliga 2B New World Symphony ska ha tagits fram för eller i samarbete med musikerna i Philadelphia Symphony, men att döma av reklamkatalogerna  och dito tidskrifter hade denna återintroducerade modell också sitt starkaste fäste i de trakterna, dvs. området mellan och runt Philadelphia och Pittsburgh. Conn listar mängder av professionella trumpetare där som spelade på en 2B år 1941, men det är stört omöjligt att någonting om någon av dem idag. Jag hittar knappt ens något om James Morrow, förutom en mycket kort dödsannons. Han var var förstetrumpetare i Pittsburgh Symphony Orchestra under 30-talet och under 40-talet tycks han ha hanterat andra eller tredjestämman. Han räknas också upp som en av Jerome Callets lärare. Hursom, hade han en stämma i PSO under 40-talet var han där när Fritz Reiner ledde orkestern och då finns han och hans Conn 2B inspelad. Fritz Reiner hör ju till de dirigenter som kan benämnas “demon-dirigenter”, men en lite snällare anekdot om honom och hans tid i Pittsburgh är att han apropå orkesterns relativt höga andel kvinnliga musiker torrt konstaterade att var inget han hade något emot, det är ju lättare att komma överens med många kvinnor än en enda.

Conn hävdar att James Morrow spelade på en 2B våren 1941 i PSO och denna inspelning av preludiet till Mästersångarna i Nürnberg är gjord i januari 1941, så då får vi anta att den kan höras att i de trumpetklanger ni kan höra här. Reiner och PSO gjorde en gäng inspelningar under 40-talet och om man inte gillar Wagner är det förstås fullt möjligt att Morrow var kvar och fortfarande spelade på sin 2B också i de andra inspelningarna. Vill man lägga lite tid på epoken Reiner finns en tvåtimmars föreläsning att lyssna på, engelska förstås, men långsamt talad sådan och uppblandad med musik, musik hämtad från master-inspelningarna som låter mycket bättre än de pressade skivorna.

Boosey & Hawkes F.V.A. Imperial “23” MARK IX 1953, 2 500 kronor

vdsc_7874

Dagens trumpet hör till kategorin “vacker, men…” Den är riktigt snygg, lätt och elegant, men tyvärr är ventilerna lite slitna. Jodå, den är spelbar över hela registret, men tjockare olja krävs.

Engelska trumpeter är inte de lättaste att matcha till någon musik, så därför nöjer jag mig med en liten, sorglös melodi som fanns på en skiva i min fars vinylsamling. Den har en snygg liten trumpetslinga som jag nog nästan kan påstå utgöra min första medvetenhet om trumpetmusik. Det engelska bandet The Flying Machine var väl ett one-hit-wonder-gäng och den hiten, Smile a Little Smile for Me, har också en trumpetslinga, men den är inte lika behaglig som den här i There She Goes. Vem spelar? Ingen aning, skivan ger ingen information och inte internet heller, men en hel orkester används så förmodligen talar vi om någon medlem i den orkestern.

Conn 12B 1939, 8 000 kr.

 

vDSC_9657 (1).jpg

En koppar-Conn! Sist jag hade en sådan hemma var det en kornett från 50-talet, men det här är alltså en 12B från 1939. Spontant… Högre kvalitet på det här lite äldre instrumentet! Som vanligt, klicka på bilden för fler bilder och mer information.

När Conn lanserade den här modellen med den moderna tidens första kopparklocka, hade man ganska många ganska olika trumpetmodeller i sin produktlinje. Det var nog lite svårt att övertala någon av Conn-artisterna att byta trumpet, men under en kort tid ska hela Jimmie Luncefords trumpetsektion ha spelat på 12B och Bunny Berigan ska ha nyttjat en ibland, men den trumpetare som tog plats som Conns reklamman för just Conn 12 B var Larry Clinton. 1942 anges han som deras 12B-artist. I början på 1943 upplöste han sitt storband, tog värvning som pilot och blev en uppskattad och lyckad sådan som kom ut ur kriget med kaptensgrad. Ni förstår att det inte finns en enda inspelning där man kan vara säker på att han spelade på just en 12B.

Clinton ansåg sig själv ha 10:30-läppar, det vill säga att det var så länge på kvällen som hans ambis räckte. Visst, han frontade ett band, men han var ingen solist som Bunny Berigan eller Harry James, utan när han stod där och spelade framför bandet  – om det så var på trumpet, trombon eller klarinett – så var det en tredje- eller fjärdestämma. Och där förstår jag hans val av 12B. Det är förvånande enkelt att låta bra med den här trumpeten, också om man är lite lätt ringrostig. Clintons stora talang var alltså inte själva instrumenterandet och kanske inte heller bandledandet, utan arrangemang och val av melodier. Hans gamla sångerska Bea Wain berättar villigt om tiden från 1937 och fram till kriget när Clinton och hans band verkligen var stora i den här intervjun. Rekommenderad läsning! Där finns också en bild där han poserar med en 12B.

Clintons band låter helt enkelt snyggt. En del av hans låtar fick han spela in igen en vända på 50-talet med en ren studioorkester, men nu håller vi oss till de äldre inspelningarna. Den live-inspelning som gör mig gladast är deras version av Chinatown.

Men egentligen lyssnar jag helst till några av hans arrangemang av klassiska melodier, som den välkända In a Persian Market:

(fast den mest kända, My Reverie, den har jag alltid haft väldigt svårt för)

Holton Super Collegiate 1958, 3 500 kronor

 

vdsc_9610

Eye-catcher and conversation piece. Det finns många fina, dyra trumpeter som drar ögonen till sig, men det är inte så många mellanklassare, som verkligen får en att titta en gång extra. När man blandar mässing, koppar och nysilver som i denna Holton Super Collegiate, då tar man ändå den där extra titten.

Det är på alla sätt en trevlig trumpet och en längre presentation och fler bilder dyker som vanligt upp om klickar på bilden ovan.

Apropå Holton och lite udda modeller, så var ju faktiskt Don Ellis en Holton-artist. Hans småberömda kvartstontrumpet tillverkades av Holton i ett tjugotal exemplar. Lyssnarkommentarer till Ellis på Youtube undrar ofta över hur hans musikaliska huvud egentligen var funtat. I sådana tankar kan jag instämma. Det är väl egentligen ingen konst att låta konstigt, men att lyckas kombinera denna mängd avvikande klanger och rytmer till riktigt agreabel musik, det är en bedrift. Ja, det är otroligt att man kan ha Ellis som soft bakgrundsmusik, men det fungerar faktiskt riktigt bra. Ett geni? Hursom är de få inspelningar som finns med 60-talsprojektet Hindustani Jazz Sextet helt underbara, precis i min smak.

Fast  live-klippet här nedan kanske inte passar som den där bakgrundsmusiken.

York Artist Grade 1931, 3 000 kr.

vdsc_9614

Det var ett tag sedan jag hade en gammal silverräv, men nu finns det en hemma. Som så många lurar från mellankrigstiden kommer den i frostat silver med så kallad “gold wash” i klockan. Tid och händer har förstås gjort det frostade lite blankare och guldet har blekts i tvätten. Pärlemor i ventilbyglarnas stötdämpare lyxar till det hela ännu lite mer, en typisk detalj för gamla, amerikanska York, en firma som mig veterligt inte alls sysslade med att sponsra artister med gratis trumpeter mot att de sa att trumpeten är den bästa som finns, utan de tycks ha nöjt sig med att, tja, bara tillverka och sälja lurarna. Deras reklam (jag har ett par urklipp ur 20-talstidningar) går bara ut på att de står för ett förbaskat bra hantverk och suveräna instrument, utan någon som helst pseudoverifikation (och det ordet var det längesedan jag fick användning för).

(Kom förresten ihåg att klicka på bilden för fler bilder och en längre text.)

Därför finns det förstås inga gamla klipp på Youtube med York-trumpeter, så då nöjer vi oss med ett av de få klipp – en gammal älsklingslåt från rätt epok – mina trumpettrötta barn kan lyssna på utan giftiga kommentarer, eller jo, de frågar förstås varför inte jag spelar så där? Det är inspelningen, svarar jag. The Hot Sardines har för övrigt den goda smaken att sjunga på franska lite då och då. Gillas alltid!

Några York-toner, från kornettvarianten av firmans mest ikoniska trumpetmodell, kan man ändå få lyssna till i slutet av det här klippet.

Vega Standard SB4 20-tal, 3 000 kr.

vDSC_8705.jpg

Vad läggs upp nu då? Jo en Vega Standard, 20-tal, HOT! Typisk New England-modell, det vill säga smala rör och elegans framför volym och kraft. En som spelade på den här sortens trumpeter och dessutom fick betalt för det var Louis Prima. Det är svårt att hitta 30-talsklipp på honom, men det här från 1938 är riktigt trevligt och minsann blåser han inte i en Vega-trumpet!