Conn 12B 1939, 9 000 kr.

 

vDSC_9657 (1).jpg

En koppar-Conn! Sist jag hade en sådan hemma var det en kornett från 50-talet, men det här är alltså en 12B från 1939. Spontant… Högre kvalitet på det här lite äldre instrumentet! Som vanligt, klicka på bilden för fler bilder och mer information.

När Conn lanserade den här modellen med den moderna tidens första kopparklocka, hade man ganska många ganska olika trumpetmodeller i sin produktlinje. Det var nog lite svårt att övertala någon av Conn-artisterna att byta trumpet, men under en kort tid ska hela Jimmie Luncefords trumpetsektion ha spelat på 12B och Bunny Berigan ska ha nyttjat en ibland, men den trumpetare som tog plats som Conns reklamman för just Conn 12 B var Larry Clinton. 1942 anges han som deras 12B-artist. I början på 1943 upplöste han sitt storband, tog värvning som pilot och blev en uppskattad och lyckad sådan som kom ut ur kriget med kaptensgrad. Ni förstår att det inte finns en enda inspelning där man kan vara säker på att han spelade på just en 12B.

Clinton ansåg sig själv ha 10:30-läppar, det vill säga att det var så länge på kvällen som hans ambis räckte. Visst, han frontade ett band, men han var ingen solist som Bunny Berigan eller Harry James, utan när han stod där och spelade framför bandet  – om det så var på trumpet, trombon eller klarinett – så var det en tredje- eller fjärdestämma. Och där förstår jag hans val av 12B. Det är förvånande enkelt att låta bra med den här trumpeten, också om man är lite lätt ringrostig. Clintons stora talang var alltså inte själva instrumenterandet och kanske inte heller bandledandet, utan arrangemang och val av melodier. Hans gamla sångerska Bea Wain berättar villigt om tiden från 1937 och fram till kriget när Clinton och hans band verkligen var stora i den här intervjun. Rekommenderad läsning! Där finns också en bild där han poserar med en 12B.

Clintons band låter helt enkelt snyggt. En del av hans låtar fick han spela in igen en vända på 50-talet med en ren studioorkester, men nu håller vi oss till de äldre inspelningarna. Den live-inspelning som gör mig gladast är deras version av Chinatown.

Men egentligen lyssnar jag helst till några av hans arrangemang av klassiska melodier, som den välkända In a Persian Market:

(fast den mest kända, My Reverie, den har jag alltid haft väldigt svårt för)

Holton Super Collegiate 1958, 3 000 kronor

 

vdsc_9610

Eye-catcher and conversation piece. Det finns många fina, dyra trumpeter som drar ögonen till sig, men det är inte så många mellanklassare, som verkligen får en att titta en gång extra. När man blandar mässing, koppar och nysilver som i denna Holton Super Collegiate, då tar man ändå den där extra titten.

Det är på alla sätt en trevlig trumpet och en längre presentation och fler bilder dyker som vanligt upp om klickar på bilden ovan.

Apropå Holton och lite udda modeller, så var ju faktiskt Don Ellis en Holton-artist. Hans småberömda kvartstontrumpet tillverkades av Holton i ett tjugotal exemplar. Lyssnarkommentarer till Ellis på Youtube undrar ofta över hur hans musikaliska huvud egentligen var funtat. I sådana tankar kan jag instämma. Det är väl egentligen ingen konst att låta konstigt, men att lyckas kombinera denna mängd avvikande klanger och rytmer till riktigt agreabel musik, det är en bedrift. Ja, det är otroligt att man kan ha Ellis som soft bakgrundsmusik, men det fungerar faktiskt riktigt bra. Ett geni? Hursom är de få inspelningar som finns med 60-talsprojektet Hindustani Jazz Sextet helt underbara, precis i min smak.

Fast  live-klippet här nedan kanske inte passar som den där bakgrundsmusiken.

York Artist Grade 1931, 2 500 kr.

vdsc_9614

Det var ett tag sedan jag hade en gammal silverräv, men nu finns det en hemma. Som så många lurar från mellankrigstiden kommer den i frostat silver med så kallad “gold wash” i klockan. Tid och händer har förstås gjort det frostade lite blankare och guldet har blekts i tvätten. Pärlemor i ventilbyglarnas stötdämpare lyxar till det hela ännu lite mer, en typisk detalj för gamla, amerikanska York, en firma som mig veterligt inte alls sysslade med att sponsra artister med gratis trumpeter mot att de sa att trumpeten är den bästa som finns, utan de tycks ha nöjt sig med att, tja, bara tillverka och sälja lurarna. Deras reklam (jag har ett par urklipp ur 20-talstidningar) går bara ut på att de står för ett förbaskat bra hantverk och suveräna instrument, utan någon som helst pseudoverifikation (och det ordet var det längesedan jag fick användning för).

(Kom förresten ihåg att klicka på bilden för fler bilder och en längre text.)

Därför finns det förstås inga gamla klipp på Youtube med York-trumpeter, så då nöjer vi oss med ett av de få klipp – en gammal älsklingslåt från rätt epok – mina trumpettrötta barn kan lyssna på utan giftiga kommentarer, eller jo, de frågar förstås varför inte jag spelar så där? Det är inspelningen, svarar jag. The Hot Sardines har för övrigt den goda smaken att sjunga på franska lite då och då. Gillas alltid!

Några York-toner, från kornettvarianten av firmans mest ikoniska trumpetmodell, kan man ändå få lyssna till i slutet av det här klippet.

Lorenzo Sansone, sent 40-tal?, 3 000 kr.

vDSC_9510.jpg

En ny tillverkare! Det var ganska längesedan sist, som jag fick hem något helt nytt för mig. Här har vi i alla fall en Lorenzo Sansone New York, som jag tror tillverkades någon gång strax efter andra världskriget. Sansone var valthornist i många amerikanska symfoniorkestrar, men klicka på fotot för mer om det och fler bilder.

Att hitta någon som spelar på en Sansone-trumpet, det är ett väl svårt projekt, men den har en typisk Bach-stämbygel, så då kan man ta sig en titt på någon Bach-trumpetare. Det finns det ju gott om och en vars klang får mig att tänka på den här trumpeten är Bria Skonberg, som sjunger och spelar ungefär lika vackert. Klippet nedan värmde mig många vinterkvällar för några månader sedan.

Vega Standard SB4 20-tal, 2 500 kr.

vDSC_8705.jpg

Vad läggs upp nu då? Jo en Vega Standard, 20-tal, HOT! Typisk New England-modell, det vill säga smala rör och elegans framför volym och kraft. En som spelade på den här sortens trumpeter och dessutom fick betalt för det var Louis Prima. Det är svårt att hitta 30-talsklipp på honom, men det här från 1938 är riktigt trevligt och minsann blåser han inte i en Vega-trumpet!

King Tempo 1300 70-tal, 3 000 kr.

vDSC_8596.jpg

Nu har det blivit ett antal mellanklasslurar i rad här, men den här bör bli den sista på ett tag. “Den här”, är alltså en ganska modern King Tempo, antagligen tillverkad under mitten av 70-talet och precis som många andra lite halvgamla amerikanska trumpeter med nickel, nysilver eller koppar lite här och där, så är det alltså en trumpet som hamnar i det där stora spektrat mellan skolinstrument och fullblodslurar.

Får jag välja en King-artist att njuta av en sådan här kväll, så blir det svårt, men en som lirade på en King-trumpet under 70-talet var Dizzy Gillespie, naturligtvis specialtillverkad just för honom. Det här klippet från Monterey 1975 gillas!

Det är lördagskväll! Vi byter kontinent! Party!

Gillade ni den? Finns minst fem klipp till från samma skiva…

Trumpeten? Ett senare exemplar finns utställt på Smithsonian borta i Amerikat, men det är ju lite långt dit, så en bild på Dizzys King Silver Flair och en liten beskrivning finns här.

Holton Collegiate 1966, 1 500 kr.

vDSC_7967.jpg

För 50 år sedan spelade Holtons stora affischnamn in signaturmelodin till en i vissa kretsar kultförklarad TV-serie (Jonas M, lev väl och lycka till därnere, därhemma!). Mer trumpet kan man inte få!

För 50 år sedan tillverkades också den Holton Collegiate, som jag nu har fixat till en annons på. En bra skolmodell, med tät och behaglig klang!

Naturligtvis spelade Al Hirt inte på någon Collegiate, utan på en fransktillverkad Leblanc, som Holton marknadsförde i USA, och melodin han spelade in var förstås Green Hornet, Gröna Lyktan:

Al Hirt släppte fem singlar och tre hela album 1966! Lite blandad kvalitet, måste man säga. Bland annat skyndade han sig (eller skivbolaget) att släppa en cover på Yesterday, som ju Beatles släppte först augusti 65. Den behöver man inte lyssna på, men vill man höra hur han tacklade ballader på den tiden finns det mer behållning i den här versionen av Fly Me to the Moon: