Antoine Courtois ung. 1960, 2 500 kronor

dsc_0470

Den sista kornetten på ett bra tag, misstänker jag, är en gammal Courtois-kornett. Ålder är svår att spika på de här, men logon ni ser ovan kombinerad med en egen munstycks-taper motiverar gissningen på ungefär 1960. Mycket roligt instrument att tuta i lite här och där, då och då. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet och annonsen.

Etuiet bär namn efter en musikfirma i Genève och då är vi i Schweiz. Det säljs faktiskt ganska ofta gamla Courtois-instrument från Schweiz och då blir man ju lite nyfiken på vad sorts blåsorkestrar de har i sina dalar därnere. “Landwehr”… Hemvärnsorkestrar! Naturligtvis, men också mer neutrala “orchestre d’harmonie”, alltså just precis blåsorkestrar med både trä- och bleckblås. En av dessa med hemvist i Genève är Harmonie Nautique, bildad 1883. Historien om hur de blev till är lite lustig, en säkerhetspolitisk kris i miniatyrformat. Den engelske, musikälskande konsuln i Genève bevistade lokala Landwehr-corpsens konsert, blev imponerad, talade med dirigenten som menade att det hade kunnat låta ännu bättre med moderna instrument varpå konsuln ett par dagar senare meddelar att nya instrument är på gång från Paris som en gåva. Detta kan ju inte den militära hemvärnsorkestern ta emot, en sådan gåva från en representant för en främmande makt. Hur löser man problemet? Man låter musikerna bilda en civil orkester!

Vi pratar förstås amatörmusiker och som sådan uppskattar jag deras repertoar, måste jag säga. Här ett klipp med Rhapsody in Blue tillsammans med pianisten Marcus Roberts och hans trio.

Boosey & Hawkes Imperial 1975, 4 000 kronor

dsc_0426

En liten kornett till, kanske den mest arketypiska kornetten av de alla? Det handlar förstås om en Boosey & Hawkes Imperial, men ni ser väl att den ändå är lite ovanlig? Klicka på bilden för att få upp annonsen och svaret på vad som är ovanligt.

Naturligtvis har den här kornetten föranlett en hel del brassbandslyssnande. På den tiden spelade så gott som hela de brittiska banden på instrument tillverkade av Boosey & Hawkes eller Besson, men någon Imperial-kornett borde det inte ha funnits kvar. Så vad väljer man att lyssna på och länka till här? Tja, man kan ju alltid utgå från slutställningen i mästerskapet tillverkningsåret och se om Youtube bjuder på något lämpligt relaterat. Egentligen inte, men trea kom Brighouse & Rastrick (fortfarande högt rankade) och en av deras inspelningar från just 1975 är fascinerande och får sin plats här trots att kornetterna spelar en undanskymd roll. Några andra instrument glänser (brölar?) istället.

Olds Special 1959, 3 500 kronor

dsc_0384

En Olds-kornett inleder ett litet kornett-race. Jämfört med andra Olds-kornetter, så är den här, ja naturligtvis inte alls lik Mendez-kornetten, den är också något helt annat bra mycket bättre än en Ambassador, men däremot mycket lik en Studio. Klicka på bilden för att få upp annonsen med fler bilder och en fylligare presentation.

Som vanligt kan man ställa sig frågan vad man ska med en kornett till, om den inte lämpar sig för brassband? Tja, man kan bygga sin karriär som jazz-solist – eller kanske främst “sideman” – på att spela kornett, som Olu Dara har gjort. Man kan gott säga att han har satsat på attityd och genre-blandning och den är mycket skön, måste man säga, den musik han gjorde när han till slut fick möjlighet att släppa sina egna plattor.

De senaste 25 åren har nog Dara varit mest känd som far till rapparen Nas och av och till har han också medverkat på flera av Nas låtar, till exempel på Life’s a Bitch här nedan, ofta då med harmon-sordin någonstans nästan omärkligt i bakgrunden. För de som inte har koll på klassiska hiphop-album så är Illmatic ett av de album som ofta hamnar i topp på listor över de bästa eller mest inflytelserika hiphop-albumen någonsin. Då finns Olu Dara där, som länken mellan jazzen och hiphopen!

Olds Mendez Cornet 1966, 8 000 kr.

vdsc_9644

En kornett i trumpetform, man kan bli lite småvirrig för mindre. De synliga skillnaderna mellan denna Mendez-kornett och en Mendez-trumpet är framför allt att det främre staget mellan klocka och munrör är bakåtvänt, säkerligen en effekt av att munröret är något längre, vilket förstås har att göra med kornettens högre grad av koniskhet. Och där är det slut. Klangen är förstås mer kornettig och tonerna sitter lite mer fast, som på en vanlig kornett. Ändå är det svårt att inte tänka trumpet när man står och blåser i det här instrumentet, men det är nog antagligen mest en psykologisk grej. Som vanligt, klicka på fotot för fler bilder och en utförligare presentation.

Det finns en del historier om när Rafael Mendez skulle byta till Olds. Mycket lärorik är den om när han testade och testade prototyper, men aldrig blev nöjd. Människorna på Olds blev vansinniga, till och med när de satte ihop en exakt kopia av Mendez älskade gamla franska Besson blev han inte nöjd: nej, den var inte likadan! Och det var den inte! Någon insåg att problemet förstås var att deras exakta kopia var ny till skillnad från det slitna originalet, så när de gav Mendez samma trumpet, som han tidigare hade dömt ut, men med nedfilade och otäta ventilpistonger, ja, då tyckte han att de äntligen lyckats! Här finns en sensmoral: nytt eller gammalt spelar ingen roll, bara man trivs och låter bra med instrumentet.

På Youtube finns några ofta spelade TV-klipp med Mendez där han kör sina paradnummer, men de har tyvärr alltid lämnat mig kall. Någon gång i somras hittade jag däremot några härliga, blygsamma låtar från en skiva med Mendez och gitarristen Laurindo Almeida och de kan gärna gå i bakgrunden hur många gånger som helst. Den skivan fastnar nog på min vinyl-önskelista.

Holton 25 1948, 3 500 kr.

vDSC_9474.jpg

Fortfarande snö, snö och snö. Det gnistrar och glimmar i mars-solen, så då får vi gnistra och glimma också med en kornett med en lite ljusare klang-approach. Vi talar om stabil och pålitlig 40-talskvalitet från Elkhorn, Wisconsin! Klicka på fotot för fler bilder och en utförligare presentation.

Vad kan man använda en sådan här amerikansk kornett till? Tja, en som lyckats bygga sin hela karriär på kornettspel är Warren Vaché och jag skulle nog kunna tycka att han dessutom gjort det med just den där sortens gnistrande och glimmande som snön utanför mitt fönster bidrar med. Nedan följer två klipp i olika stilar, men gemensamt för de båda är att Vaché inte är rädd för att låta kornetten gnistra! Och glimma, men nu är jag förstås lite tjatig.