Instrument till salu: Den aktuella listan

Trumpeter
Olds Recording 1967, 10 000 kronor
Conn 12B 1939, 9 000 kronor
Holton Super Collegiate 1958, 3 000 kronor
King Tempo 1300, 70-tal, 3 000 kronor
York Artist Grade 1931, 2 500 kronor
Vega Standard SB4 20-tal, 2 500 kronor
Holton Collegiate 1966, 2 000 kronor

Kornetter
Olds Mendez Cornet 1966, 8 000 kronor
Holton 25 1948, 3 500 kronor
Besson & Co “Prototype” Class A 1912, 750 kronor

Flygelhorn
Couesnon 1933, 6 000 kronor
Hirsbrunner 1960-1980, 6 000 kronor
Pelisson, Gaillard et Loiselet (successeurs) 1947, 4 000 kronor

Övrigt
Fiol: The Lewis Model 100 ung. 1980, 4 000 kronor

En TRADERA-vända

Min fransknia – jag är fransklärare till vardags – ska ner till Cannes i slutet på maj och vi slutspurtar pengasamlandet med en nätloppis på Tradera. Jag har bidragit med några instrument som kan intressera de som gillar kuriosa. Den ospelbara Besson-kornett som finns här på hemsidan är ett av dem men där finns också en ungefär lika ospelbar Couesnon Monopole-trumpet med “Shepherd’s Crook” och en spelbar Vega-trumpet, som jag personligen gillar mycket, men den lider dock av en annan svaghet som gör att den lämpar sig för en auktion. Dessutom har jag lagt till ett Monette-munstycke i storlek ME4, en vanlig H&B straight, ett Hercules Spider trumpetställ och ett altsaxmunstycke, ett Meyer 10. De flesta auktionerna går ut den 18 maj. Bjud gärna! Pengarna går rakt av till mina elevers resa.

https://www.tradera.com/profile/items/713305/kraxbb

Olds Recording 1967, 10 000 kr.

dsc_9866

En Olds Recording tillverkad någon gång under mitten av 60-talet, ja det är inte alls någon dum liten grej. Det råder egentligen inte någon brist på den här modellen, men de  håller ändå anständiga priser på begagnat-marknaden tack vare ett inte alls oförtjänt gott rykte. Dessutom håller de oftast ett gott bruksskick, rejält gjorda och materialval som åldras väl.

Med ett klick på bilden ovan hamnar du i galleriet med mer information.

Olds tillverkades i Kalifornien och i Kalifornien gör man filmer också och en film från mitten av 60-talet som de flesta människor sett är “Ett skott i mörkret”, den andra Rosa Pantern-filmen. Jag vet det inte absolut säkert, men jag är ändå så gott som säker på att den trumpet som spelas i nudistkolonin är en Olds Recording. Den rosa klockan passar förstås ovanligt väl in i miljön, musiken börjar ungefär 3:30 in i klippet.

 

Vi stannar i Hollywood. En av de största, trumpetande studiomusikerna i de krokarna – Uan Rasey  – spelade på en Olds Recording under större delen av sin karriär. Mängden klassiska MGM-filmer där man alltså kan lyssna till Recording-toner är inte liten, fyra superklassiker bland många: Ben Hur, Spartacus, My Fair Lady och West Side Story. Här nedan temat för Two for the Seesaw:

 

 

 

Hirsbrunner 1960-1980, 6 000 kronor

 

dsc_9813-1

Schweiz är som alla vet finmekanikens förlovade land och naturligtvis lyckas de också hålla flera bleckblåstillverkare trots sin ringa befolkning. En av de äldre firmorna är Hirsbrunner i den lilla byn Sumiswald, mest kända för sina tubor, men här har vi ett flygelhorn med kanske ett halvsekel på nacken. Mycket trevligt horn!

Som vanligt, klicka på bilden för att länkas vidare till ett galleri med mer information.

Omgångens musik må glida lite väl långt från tillverkaren, men vad annat kan man göra när det är en så liten tillverkare det handlar om? Det handlar i alla fall om något tyskspråkigt och om flygelhorn! Den intressanta gruppen “Feine Sahne Fishfilet” spelar någon form av ska-punk-tysk-politik-rock med en liten blåssektion bestående av ett flygelhorn och en trumpet. För genren en riktigt smart kombination!

Olds Ambassador 1957

DSC_9763

En Olds Ambassador, det anses innebära en stryktålig arbetshäst och det får man väl hålla med om den här gången också. Det är alltid lite intressant när man får in en sådan här trumpet, eftersom det ofta är uppenbart att man utgått från lite lätt snedtillverkade delar, som om de hade suttit helt enligt ritningarna hade använts till någon av företagets toppmodeller. Ofta handlar det om att röröppningarna inuti ventilhuset inte är helt perfekt i linje och det är bra, för det kan oftast åtgärdas med lite, lite tjockare filtdämpare på någon eller några av pistongerna och vips, har man en riktigt bra trumpet i alla fall! Det gäller den här trumpeten och det är därför ni kan ana att ventilknapparna inte riktigt är i linje med varandra. Det är alltså avsiktligt, en finjustering.

Som vanligt, klicka på bilden för mer information och fler bilder.

Lee Morgan – mannen som hann med fler skivor innan han dog vid 33 års ålder än antalet slipsar min farfar ägde, nja, kanske inte riktigt, men 1957 spelade han in sex skivor som bandledare och tio till som sidomusiker – han poserar på omslaget till Cornbread från 1965 med en Olds Ambassador. Det säger förstås ingenting om huruvida han verkligen brukade spela på den trumpeten, men på bild finns den i alla fall i hans händer. På den skivan finns en lugn, sordinerad låt som passar fint en dag med mångmånga minusgrader ute och förkylt soffmys, den gamla standarden Ill Wind:

Olds Mendez Cornet 1966, 8 000 kr.

vdsc_9644

En kornett i trumpetform, man kan bli lite småvirrig för mindre. De synliga skillnaderna mellan denna Mendez-kornett och en Mendez-trumpet är framför allt att det främre staget mellan klocka och munrör är bakåtvänt, säkerligen en effekt av att munröret är något längre, vilket förstås har att göra med kornettens högre grad av koniskhet. Och där är det slut. Klangen är förstås mer kornettig och tonerna sitter lite mer fast, som på en vanlig kornett. Ändå är det svårt att inte tänka trumpet när man står och blåser i det här instrumentet, men det är nog antagligen mest en psykologisk grej. Som vanligt, klicka på fotot för fler bilder och en utförligare presentation.

Det finns en del historier om när Rafael Mendez skulle byta till Olds. Mycket lärorik är den om när han testade och testade prototyper, men aldrig blev nöjd. Människorna på Olds blev vansinniga, till och med när de satte ihop en exakt kopia av Mendez älskade gamla franska Besson blev han inte nöjd: nej, den var inte likadan! Och det var den inte! Någon insåg att problemet förstås var att deras exakta kopia var ny till skillnad från det slitna originalet, så när de gav Mendez samma trumpet, som han tidigare hade dömt ut, men med nedfilade och otäta ventilpistonger, ja, då tyckte han att de äntligen lyckats! Här finns en sensmoral: nytt eller gammalt spelar ingen roll, bara man trivs och låter bra med instrumentet.

På Youtube finns några ofta spelade TV-klipp med Mendez där han kör sina paradnummer, men de har tyvärr alltid lämnat mig kall. Någon gång i somras hittade jag däremot några härliga, blygsamma låtar från en skiva med Mendez och gitarristen Laurindo Almeida och de kan gärna gå i bakgrunden hur många gånger som helst. Den skivan fastnar nog på min vinyl-önskelista.

Conn 12B 1939, 9 000 kr.

 

vDSC_9657 (1).jpg

En koppar-Conn! Sist jag hade en sådan hemma var det en kornett från 50-talet, men det här är alltså en 12B från 1939. Spontant… Högre kvalitet på det här lite äldre instrumentet! Som vanligt, klicka på bilden för fler bilder och mer information.

När Conn lanserade den här modellen med den moderna tidens första kopparklocka, hade man ganska många ganska olika trumpetmodeller i sin produktlinje. Det var nog lite svårt att övertala någon av Conn-artisterna att byta trumpet, men under en kort tid ska hela Jimmie Luncefords trumpetsektion ha spelat på 12B och Bunny Berigan ska ha nyttjat en ibland, men den trumpetare som tog plats som Conns reklamman för just Conn 12 B var Larry Clinton. 1942 anges han som deras 12B-artist. I början på 1943 upplöste han sitt storband, tog värvning som pilot och blev en uppskattad och lyckad sådan som kom ut ur kriget med kaptensgrad. Ni förstår att det inte finns en enda inspelning där man kan vara säker på att han spelade på just en 12B.

Clinton ansåg sig själv ha 10:30-läppar, det vill säga att det var så länge på kvällen som hans ambis räckte. Visst, han frontade ett band, men han var ingen solist som Bunny Berigan eller Harry James, utan när han stod där och spelade framför bandet  – om det så var på trumpet, trombon eller klarinett – så var det en tredje- eller fjärdestämma. Och där förstår jag hans val av 12B. Det är förvånande enkelt att låta bra med den här trumpeten, också om man är lite lätt ringrostig. Clintons stora talang var alltså inte själva instrumenterandet och kanske inte heller bandledandet, utan arrangemang och val av melodier. Hans gamla sångerska Bea Wain berättar villigt om tiden från 1937 och fram till kriget när Clinton och hans band verkligen var stora i den här intervjun. Rekommenderad läsning! Där finns också en bild där han poserar med en 12B.

Clintons band låter helt enkelt snyggt. En del av hans låtar fick han spela in igen en vända på 50-talet med en ren studioorkester, men nu håller vi oss till de äldre inspelningarna. Den live-inspelning som gör mig gladast är deras version av Chinatown.

Men egentligen lyssnar jag helst till några av hans arrangemang av klassiska melodier, som den välkända In a Persian Market:

(fast den mest kända, My Reverie, den har jag alltid haft väldigt svårt för)

Holton Super Collegiate 1958, 3 000 kronor

 

vdsc_9610

Eye-catcher and conversation piece. Det finns många fina, dyra trumpeter som drar ögonen till sig, men det är inte så många mellanklassare, som verkligen får en att titta en gång extra. När man blandar mässing, koppar och nysilver som i denna Holton Super Collegiate, då tar man ändå den där extra titten.

Det är på alla sätt en trevlig trumpet och en längre presentation och fler bilder dyker som vanligt upp om klickar på bilden ovan.

Apropå Holton och lite udda modeller, så var ju faktiskt Don Ellis en Holton-artist. Hans småberömda kvartstontrumpet tillverkades av Holton i ett tjugotal exemplar. Lyssnarkommentarer till Ellis på Youtube undrar ofta över hur hans musikaliska huvud egentligen var funtat. I sådana tankar kan jag instämma. Det är väl egentligen ingen konst att låta konstigt, men att lyckas kombinera denna mängd avvikande klanger och rytmer till riktigt agreabel musik, det är en bedrift. Ja, det är otroligt att man kan ha Ellis som soft bakgrundsmusik, men det fungerar faktiskt riktigt bra. Ett geni? Hursom är de få inspelningar som finns med 60-talsprojektet Hindustani Jazz Sextet helt underbara, precis i min smak.

Fast  live-klippet här nedan kanske inte passar som den där bakgrundsmusiken.