Instrument till salu: Den aktuella listan

Trumpeter
Conn 12B 1939, 8 000 kronor
Conn 2B New World Symphony 1941, 6 000 kronor
Yamaha YTR4335G, 3 500 kronor
Holton Super Collegiate 1958, 3 500 kronor
King Tempo 1300, 70-tal, 3 000 kronor
York Artist Grade 1931, 3 000 kronor
Vega Standard SB4 20-tal, 3 000 kronor
Boosey & Hawkes F.V.A. Imperial “23” MARK IX 1953, 2 500 kronor
Yamaha YTR2320E, 2 500 kronor
Holton Collegiate 1966, 1 500 kronor

Kornetter
Olds Mendez Cornet 1966, 8 000 kronor
Boosey & Hawkes Imperial 1975, 4 000 kronor
Holton 25 1948, 3 500 kronor
Olds Special 1959, 3 500 kronor
Antoine Courtois ung. 1960, 2 500 kronor
Besson & Co “Prototype” Class A 1912, 750 kronor

Flygelhorn
Couesnon 1933, 6 000 kronor
Pelisson, Gaillard et Loiselet (successeurs) 1947, 4 000 kronor

Övrigt
Fiol: The Lewis Model 100 ung. 1980, 4 000 kronor

Yamaha YTR2320E 90-tal, 2 500 kronor

dsc_0488

Så, ett inbyte renat, klart och jag undrar om 2320E med E som i Europa verkligen innebär något annat än att trumpeten just sålts i Europa. Lite högre grundstämning? Något annat? Ingen verkar veta och Yamaha är inte pigga på att berätta. Nå, fler bilder och några fler ord nås med ett klick på denna bild.

Yamaha sitter ju med ett rejält gäng sponsrade “Artists” och en grupp sådana med E som i Europa är med i en den här reklamvideon. Grannpojken, Sandvikenbördige Patrik Skogh är en av dem, men grannpojke är förstås en rejäl överdrift. Sandviken är ändå några mil bort. Nå, den här sortens musik lyssnar man bara på om man är intresserad av trumpeter, men den är ändå förvånande mild – det hade lätt kunnat bli något betydligt mer otyglat. Att det faktiskt är njutbart, det får man ta som bevis på musikernas kompetens!

 

Conn 2B New World Symphony 1941, 6 000 kronor

dsc_0512

En krigs-Conn, eller egentligen en förkrigs-krigs-Conn. Conn ställde förstås om till krigsproduktion liksom de andra amerikanska instrumenttillverkarna under andra världskriget, men det borde ha varit strax efter att den här trumpeten tillverkades, första året efter dess återintroduktion. Japp, det är lite skillnad på en 2B från 20-talet och dessa från 40-talet. Lite mer om det kan ni läsa i själva annonsen, klicka bara på bilden för den och fler bilder.

Den ursprungliga 2B New World Symphony ska ha tagits fram för eller i samarbete med musikerna i Philadelphia Symphony, men att döma av reklamkatalogerna  och dito tidskrifter hade denna återintroducerade modell också sitt starkaste fäste i de trakterna, dvs. området mellan och runt Philadelphia och Pittsburgh. Conn listar mängder av professionella trumpetare där som spelade på en 2B år 1941, men det är stört omöjligt att någonting om någon av dem idag. Jag hittar knappt ens något om James Morrow, förutom en mycket kort dödsannons. Han var var förstetrumpetare i Pittsburgh Symphony Orchestra under 30-talet och under 40-talet tycks han ha hanterat andra eller tredjestämman. Han räknas också upp som en av Jerome Callets lärare. Hursom, hade han en stämma i PSO under 40-talet var han där när Fritz Reiner ledde orkestern och då finns han och hans Conn 2B inspelad. Fritz Reiner hör ju till de dirigenter som kan benämnas “demon-dirigenter”, men en lite snällare anekdot om honom och hans tid i Pittsburgh är att han apropå orkesterns relativt höga andel kvinnliga musiker torrt konstaterade att var inget han hade något emot, det är ju lättare att komma överens med många kvinnor än en enda.

Conn hävdar att James Morrow spelade på en 2B våren 1941 i PSO och denna inspelning av preludiet till Mästersångarna i Nürnberg är gjord i januari 1941, så då får vi anta att den kan höras att i de trumpetklanger ni kan höra här. Reiner och PSO gjorde en gäng inspelningar under 40-talet och om man inte gillar Wagner är det förstås fullt möjligt att Morrow var kvar och fortfarande spelade på sin 2B också i de andra inspelningarna. Vill man lägga lite tid på epoken Reiner finns en tvåtimmars föreläsning att lyssna på, engelska förstås, men långsamt talad sådan och uppblandad med musik, musik hämtad från master-inspelningarna som låter mycket bättre än de pressade skivorna.

Antoine Courtois ung. 1960, 2 500 kronor

dsc_0470

Den sista kornetten på ett bra tag, misstänker jag, är en gammal Courtois-kornett. Ålder är svår att spika på de här, men logon ni ser ovan kombinerad med en egen munstycks-taper motiverar gissningen på ungefär 1960. Mycket roligt instrument att tuta i lite här och där, då och då. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet och annonsen.

Etuiet bär namn efter en musikfirma i Genève och då är vi i Schweiz. Det säljs faktiskt ganska ofta gamla Courtois-instrument från Schweiz och då blir man ju lite nyfiken på vad sorts blåsorkestrar de har i sina dalar därnere. “Landwehr”… Hemvärnsorkestrar! Naturligtvis, men också mer neutrala “orchestre d’harmonie”, alltså just precis blåsorkestrar med både trä- och bleckblås. En av dessa med hemvist i Genève är Harmonie Nautique, bildad 1883. Historien om hur de blev till är lite lustig, en säkerhetspolitisk kris i miniatyrformat. Den engelske, musikälskande konsuln i Genève bevistade lokala Landwehr-corpsens konsert, blev imponerad, talade med dirigenten som menade att det hade kunnat låta ännu bättre med moderna instrument varpå konsuln ett par dagar senare meddelar att nya instrument är på gång från Paris som en gåva. Detta kan ju inte den militära hemvärnsorkestern ta emot, en sådan gåva från en representant för en främmande makt. Hur löser man problemet? Man låter musikerna bilda en civil orkester!

Vi pratar förstås amatörmusiker och som sådan uppskattar jag deras repertoar, måste jag säga. Här ett klipp med Rhapsody in Blue tillsammans med pianisten Marcus Roberts och hans trio.

Boosey & Hawkes Imperial 1975, 4 000 kronor

dsc_0426

En liten kornett till, kanske den mest arketypiska kornetten av de alla? Det handlar förstås om en Boosey & Hawkes Imperial, men ni ser väl att den ändå är lite ovanlig? Klicka på bilden för att få upp annonsen och svaret på vad som är ovanligt.

Naturligtvis har den här kornetten föranlett en hel del brassbandslyssnande. På den tiden spelade så gott som hela de brittiska banden på instrument tillverkade av Boosey & Hawkes eller Besson, men någon Imperial-kornett borde det inte ha funnits kvar. Så vad väljer man att lyssna på och länka till här? Tja, man kan ju alltid utgå från slutställningen i mästerskapet tillverkningsåret och se om Youtube bjuder på något lämpligt relaterat. Egentligen inte, men trea kom Brighouse & Rastrick (fortfarande högt rankade) och en av deras inspelningar från just 1975 är fascinerande och får sin plats här trots att kornetterna spelar en undanskymd roll. Några andra instrument glänser (brölar?) istället.

Olds Special 1959, 3 500 kronor

dsc_0384

En Olds-kornett inleder ett litet kornett-race. Jämfört med andra Olds-kornetter, så är den här, ja naturligtvis inte alls lik Mendez-kornetten, den är också något helt annat bra mycket bättre än en Ambassador, men däremot mycket lik en Studio. Klicka på bilden för att få upp annonsen med fler bilder och en fylligare presentation.

Som vanligt kan man ställa sig frågan vad man ska med en kornett till, om den inte lämpar sig för brassband? Tja, man kan bygga sin karriär som jazz-solist – eller kanske främst “sideman” – på att spela kornett, som Olu Dara har gjort. Man kan gott säga att han har satsat på attityd och genre-blandning och den är mycket skön, måste man säga, den musik han gjorde när han till slut fick möjlighet att släppa sina egna plattor.

De senaste 25 åren har nog Dara varit mest känd som far till rapparen Nas och av och till har han också medverkat på flera av Nas låtar, till exempel på Life’s a Bitch här nedan, ofta då med harmon-sordin någonstans nästan omärkligt i bakgrunden. För de som inte har koll på klassiska hiphop-album så är Illmatic ett av de album som ofta hamnar i topp på listor över de bästa eller mest inflytelserika hiphop-albumen någonsin. Då finns Olu Dara där, som länken mellan jazzen och hiphopen!

Bach Stradivarius model 25 1973

dsc_0402

En Bach, alltid trevligt att jämföra allt det andra med! Det är så uppenbart stabila grejer, även denna lite tunnare 25:a. Klicka som vanligt på bilden för att få upp den längre annonsen med fler bilder.

Det är förstås ingen konst att hitta musiker som någon gång spelat på ett sådant instrument, men jag var lite rädd för att det bara skulle bli storbandsblåsande. Trevligt som det är, medger det tyvärr inte så mycket till lyssnande efter en modells specifika klang. Nu hittade jag en för mig ny bekantskap som spelat samma 25:a i över tjugo år (munstycke: 3B) och som verkligen låter sin trumpet låta, ja precis så som jag tänker att den här modellen ska kunna låta. Dave Douglas är en entreprenör, driver eget skivbolag, undervisar, leder jazz-festivaler och han är förstås framför allt en mycket skicklig amerikansk trumpetare. Först ett klipp där han ställer sig lite i bakgrunden och sedan en lite mer tempofylld sak enbart med pianokomp.

Boosey & Hawkes F.V.A. Imperial “23” MARK IX 1953, 2 500 kronor

vdsc_7874

Dagens trumpet hör till kategorin “vacker, men…” Den är riktigt snygg, lätt och elegant, men tyvärr är ventilerna lite slitna. Jodå, den är spelbar över hela registret, men tjockare olja krävs.

Engelska trumpeter är inte de lättaste att matcha till någon musik, så därför nöjer jag mig med en liten, sorglös melodi som fanns på en skiva i min fars vinylsamling. Den har en snygg liten trumpetslinga som jag nog nästan kan påstå utgöra min första medvetenhet om trumpetmusik. Det engelska bandet The Flying Machine var väl ett one-hit-wonder-gäng och den hiten, Smile a Little Smile for Me, har också en trumpetslinga, men den är inte lika behaglig som den här i There She Goes. Vem spelar? Ingen aning, skivan ger ingen information och inte internet heller, men en hel orkester används så förmodligen talar vi om någon medlem i den orkestern.

Millereau H. Schoenaers Successeur 1895-1911

vdsc_0327

Jag har köpt en hel del gamla franska flygelhorn på chans nu och dagens lilla horn måste nog sägas vara det fräschaste. Det har dryga hundra år på nacken men det märks inte på annat än på originaletuiet som det kom i. Det ska vidare till tippen, men hornet, det kommer att glädja någon i många år till.

Det finns liksom bara ett musikval som matchar, även om karlen blåser i ett Courtois-horn med fyra ventiler. Sergej Nakariakov är en fantastisk musiker och nog är det lite fascinerande att en barndomsolycka gjorde honom till blåsmusiker. Han fick inte sitta på ett halvår och då var det bara att avsluta pianostudierna, som han ändå inte uppskattade, och ställa sig med trumpeten istället. Den här gången tar vi två av hans – eller om det nu är hans fars, pianolärarens – omarrangemang av cello-konserter. Vivaldi-konsertern för två uppskattar jag personligen mest.